Näcken i Götaälv

Jag vet inte om det beror på gårdagens vistelse vid slussarna i Trollhättan tillsammans med Theresia och Jon (det blev inte Hunneberg som jag skrev igår) eller om det är regnet eller … det som numera faktiskt börjar likna en depression snarare än enbart nedstämdhet, eller kanske det att de hittat någon som antas vara den försvunne Simon i kanalen utanför Trollhättans kyrka; jag har under natten och dagen haft samtal med näcken i Götaälv.

Det är långt ifrån första gången. Jag dyker ner i det svarta kalla vattnet, andas in vattnet och låter mig föras med strömmen i jakt på näcken. Han har alltid gäckat mig och kallat på mig och jag har i timmar stått och begrundat strömvirvlarna. Vem vore väl jag utan älven?

Jag tror att han är litet upprörd över att människan har tämjt hans älv. Det lilla vattenfallet som är kvar – som visserligen inte är särskilt litet men har varit betydligt mycket större innan människan tog kontroll över hur, och när, vattnet ska få rinna var … nu tappade jag tråden, det lilla vattenfallet är ingenting jämfört med hur det borde vara. Och jag måste säga att jag sörjer det litegrann, jag nickar åt näcken och talar om för honom att jag förstår.

Men bara för att jag är en som förstår, en som hör honom, kan han inte begära att få mig. Han borde ha förstått vid det här laget att jag inte kommer att lämna mig till honom. Så stark är han att han till och med fick mamma att drömma natt efter natt att jag hittades i kanalen tills hon fått det på hjärnan – och då har jag aldrig talat med henne om mina samtal med älven.

Det är märkligt. Jag finner en sådan underbar frid i det där skitiga vattnet. Det har till och med varit i centrum för en novell jag skrev på högstadiet, Underbara Gisela. Jag trivs där, mår bra med vattnet här. Det kommer jag att sakna när jag flyttar härifrån, men det finns kanske en ny näck att tala med i den andra älven som väntar på mig. Jag drömde till och med om den för ett tag sedan.

Tänk att det räcker att jag har sett vattnet en gång för att så långt senare minnas det i min dröm… Strange. Jo, så kan det faktiskt vara. Kanske var det näcken i den andra älven som välkomnade mig i drömmen? Det bådar gott eftersom jag då ännu inte ens riktigt visste det jag idag vet. Att det inte är den Stora Sjön jag ska till.

Åh, näcken var glad och jag med honom, det där året då det var översvämningar uppåt landet under sommaren. För då lät de vattnet forsa i fallet dygnet runt i månader och åter månader i sträck. Så önskar jag att det alltid fick vara. Fritt. Men det ger också mer kraft åt näckens stämmor och det är väl hans lockrop den här staden försöker kontrollera genom att göra som de gör.

Men det var inte vid fallen vi var igår, utan slussarna, som visserligen en gång i tiden också var vilda och i direkt anknytning till de större fallen.

Fler bilder finns på hemsidan >> galleri >> bilddagbok