Opererad

En sömnlös natt som vanligt, utlämnad till mina egna tankar och jag funderade lite på den här bloggen och hemsidan och allt. Det är ganska menlöst att betala för webbhotell och domän nu när jag faktiskt har så gott som all material utanför hotellet, så det kommer nog att ske en hel del förändringar framöver. Ska sanningen fram så funderar jag på att ta bort hela candoris också… Men jag ska fundera lite kring det hela innan det blir något slutgiltigt.

Idag är jag på gott humör. Jag tror att det är tack vare min fåfänga sedan det där tjejsnacket om fåfänga har jag insett att jag lika gärna kan få vara lite fåfäng eftersom jag ändå har så mycket smink och annat som bara blir dåligt om jag inte använder det. Så även om ingen annan än mamma och pappa ser mig så kan jag få känna mig fin. Fast idag hade jag mer anledning att sminka mig och sådär, för jag skulle ut bland folk. Men bara för det blev det bara en enkel snabb sminkning haha.

Vid 8-tiden åkte jag till Uddevalla för att få en gynekologisk mini-operation. Det var läskigt. Jag blev minst sagt mållös när doktorn öppnade dörren och välkomnade mig. “Det där måste vara en sköterska” tänkte jag men hon presenterade sig som min doktor. En fantastiskt vacker ung tjej – som jag faktiskt hade kunnat ta för en 18-20 -åring men hon måste väl vara äldre än jag om hon är doktor tänker jag…

Det kändes väldigt skumt måste jag säga, jag hade väntat mig en kvinna i medelåldern, typisk läkare, en sån där konservativ plugghäst och, fördomsfull som jag är, måste de ju vara lite defekta på något sätt till utseendet. Inte hade jag väntat mig att behöva visa hela härligheten för en jämnårig skönhet. I vanliga fall hade jag kanske blivit lite skeptisk till hennes kompetens (återigen fördomar), men av någon anledning var jag inte det, tänkte inte ens på det förrän efteråt.

Jag var ganska lugn och avslappnad både före och under ingreppet, men efteråt vet jag inte vad som tog åt mig. Antagligen var det adrenalinet från sprutan samt spänningar som släppte, hon hade förvarnat mig om att jag t.ex. kunde få hjärtklappning av adrenalindosen. Jag blev helkonstig, nervös och darrig och hon satt där och försökte hålla sig för skratt.

Jag kan bara inte släppa tanken på hur otroligt fin hon var. Nu sitter väl folk och tror att jag njöt av att ha henne som min gynekolog, när hon grejade och fingrade och gjorde ultraljud (för dem som inte vet vad det innebär: de för in en stav som är ungefär som en hi-tech-dildo) m.m. men neehee-ej ärligt talat – inte. Det är det osexigaste som finns att vara hos gynekologen. Men hon blev någon slags idol för mig nu. En sån där legally blond-tjej.

Riktigt duktig var hon på det hon gjorde också även om det egentligen inte var helt hennes avdelning… Det gick fort, men det tog säkert fyra gånger så lång tid att stoppa blodföldet efteråt. Jag trodde inte att det skulle blöda så mycket… Det trodde varken hon eller assistenten heller för de fick hämta mer av .. vad det nu än är de använde för att lappa ihop såret och stoppa blödningen.

Jo, det märks att jag mår bättre nu, på mitt sätt att skriva. Det märker förstås inte ni som läser, att själva skrivandet flyter på som ett ständigt pladder när jag är glad, medan det går oerhört sakta och segt när jag är nere.

Detta är en märklig kombination av känslor. Glädje och sorg som går in i varandra som de gör just nu. Det bästa av allt är att jag ju egentligen inte ens har anledning att vara glad.

Vad jag menar med det är att hela det här inlägget hade kunnat vara extremt negativt, jag är ju som jag är och det finns mycket att gnälla över, och det har inte hänt någonting alls som är anledning att glädjas över egentligen. Varför det är bra är för att det visar på att jag faktiskt kan vara ärligt glad utan anledning trots att allt egentligen är skit, det är ju fantastiskt!

Glad nanna trots gråtsvullna påsar under ögonen

Efter operationen var jag så pigg och igång att jag dammsög övervåningen och det är inte det roligaste då bara ett enda rum inte har heltäckningsmatta… Sedan försökte jag få gung på höfterna… Jag har gett mig fasen på att lära mig att snurra runt rockringen kring midjan i sommar.

När jag var liten behärskade jag ju det, men nu är det i stort sett omöjligt! Förstår det inte… Höll på tills jag höll på att dö av andfåddhet – vilket säkert inte ens tog två minuter att uppnå. Inte helt dålig träning det inte. Kanske är det också mer ansträngande när man faktiskt inte kan för då måste man ju böja sig ner och upp hela tiden.. fast jag lyckades åtminstone hålla ringen uppe en stund idag

En halvtimme med det här om dagen kommer ge mig kroppen som alla önskar att de hade

Men nu ska jag ut i solskenet och blåsten och skölja färskpotatis och börja laga lite mat lagom till pappa kommer hem så han får mat i magen. Tack för sällskapet!