Slut

Jag är helt slut nu. Natten blev plågsam, jag får ju inte leva som jag vill och behöver här så jag låg pliktskyldigt tyst och sömnlös i sängen och våndades till halv fem, sedan steg jag upp och skulle ut och röka. Då tänkte jag att jag lika gärna kunde gå ut med hunden så jag gick ut i mjukisbyxor och t-shirten som får fungera som nattlinne här.

Ute i skogen gick jag och grät länge tills jag plötsligt stod dubbelvikt och spydde tills det bara var luft kvar. Allting rasade samman och jag satte mig ner och undrade vart jag skulle ta vägen. Jag klarade bara inte av att gå tillbaka hit så jag bestämde mig för att gå hem.

Bara några meter senare stod jag återigen och spydde ut luft. Nej, jag är inte magsjuk, jag är sjuk av livet. Jag förstår nu uttrycket att spy ut sina sorger. Det kändes som att kroppen försökte spy upp själva hjärtat ur kroppen. Kanske är det vad som skulle behöva göras.

Jag har varit ledsnare än såhär, jag har upplevt värre. Denna totala ensamhet, arbetslöshet, sysslolöshet, penga-löshet, hemlöshet och tröstlöshet i kombination med allt annat jobbigt, jag undrar hur det kan vara möjligt att ha varit med om värre, och ändå vet jag att jag har det, flera gånger. Men aldrig förr har jag blivit så sjuk av ledsenhet att jag spyr. Näsblodet däremot har jag varit med om förr.

Det här är bara så fel. Så väldigt väldigt fel.

En skillnad jämfört med tidigare totala kollapser, som faktiskt visar på att detta inte är den där sjukdomsartade depressionen, är att jag med mina kylkänsliga bröst fick fruktansvärt, handikappande ont i brösten av att gå sådär och att det faktiskt störde mig. Jag förstår inte varför, men jag får verkligen hemskt ont av att brösten blir kalla. Mitt forna jag hade välkomnat smärtan, när jag mådde dåligt tyckte jag bara att det var rätt åt mig att få ont. Men den här gången är det annorlunda. Jag välkomnade inga extra plågor.

När jag väl kom hem insåg jag att det inte längre är något hem. Där satte jag mig på golvet bredvid stora sopsäckar som väntar på att få skjuts till soptippen och inte ens där fick jag gråta ut ordentligt för varje snyftning ekade så främmande där. Men jag hade åtminstone min egna säng att krypa ner i. Det tog lång tid innan brösten slutade värka och de gör faktiskt fortfarande efter 7 timmar ont men när den värsta smärtan hade gått över lyckades jag faktiskt somna där till slut, i min egna efterlängtade säng med nallen och hunden i ett krampaktigt kramgrepp i ett desperat försök till att finna lite tröst.

Men jag fick inte sova länge. Det skulle städas där. Hungrig, trött, febrig, med huvudvärk och svullna och ömma ögon och fruktansvärt sliten blev det förstås inte särskilt effektivt eller bra gjort. Jag drack mig mätt på vatten för något ätbart finns det ju inte där.

Nej nu blossar febern upp igen. Jag misstänker att jag faktiskt hade urinvägsinfektion när jag misstänkte det och att det nu är i njurarna igen. Känns åtminstone likadant fast inte lika smärtsamt. Men jag avvaktar och ser. Orkar inte riktigt engagera mig i det där även om det är farligt att låta bli. Jag har inte råd.

Det är sjukt att man i dagsläget inte längre kan gå alla läkarärenden på en och samma gång. Jag ska till doktorn imorgon, de kommer att skära bort en liten bit på mig. Men de gör väl bara det man bokat tid för. Läskigt är det att de ska skära i mig, särskilt som det är ett sådant område…

Nu behöver jag nog lägga mig så jag inte börjar kräkas igen, det är på väg i takt med att ledsenheten börjar öka igen. Får se om de tillåter det, att jag lägger mig för att vila alltså. Jag känner mig som en undersåte av lägsta rang, en slav. Inte för att jag tvingas göra så mycket arbete och så, självklart ska jag bidra med sysslorna i huset, men att ständigt bli bevakad och hela tiden få negativa kommentarer vad jag än gör, en känsla av att jag ska, som när jag var barn, helst av allt bara sitta alldeles stilla i ett hörn och inte göra något som helst väsen av mig och inte få sysselsätta mig med något som jag själv tycker är givande. Total kontroll ska hon ha över mig. Jag får väl snart inte ens andas utan lov.

Min blogg är nog verkligen inte kul att läsa numera, men jag kan inte hjälpa att livet är som det är och att jag satt som syfte att återge livet i bloggen. Så, det blir som det blir. Det kommer väl bättre tider så småningom.