Jag har undvikit att skriva nu, bortsett från tjejsnack-inläggen som ju är ofarliga inlägg.
Jag höll på att dö igår natt. I själen. Min aura har krympt sedan en tid tillbaka, då jag fråntogs en stor del av vad som är viktigt i mitt liv. Igår kände jag den som ett enda tunt spräckligt lager fastklistrad mot huden, så trängd blev jag av att behöva komma till det här hushållet igen.
Det är inte bara auran som krymper. (vad jag menar med aura är inte någon regnbåge som jag tror mig se runt min kropp utan mitt energifält helt enkelt som jag känner kring min kropp, lika bra att vara övertydlig som alltid) Också hjärtat har skrumpnat ihop mer och mer. Igår kändes den svart, mycket liten och kompakt, hård som sten.
Hela jag krymper. Av rädsla. Som om jag skulle vara mer skyddad genom att göra mig liten. Jag tänker det litegrann som när igelkotten kryper ihop för att skydda sig. Men jag har inga piggar på ryggen till skydd.
När jag äntligen, någon gång framåt morgonen, hörde att alla faktiskt gått och lagt sig, då märkte jag hur jag slappnade av en aning. Och det var först då jag insåg hur jag legat där och spänt mig i flera timmar. Jag kan inte vara kvar här länge. Jag kan bara inte det. Jag vill inte drivas ut dit där jag var åren innan jag flyttade härifrån.
Sedan kom dagen och jag var på fruktansvärt dåligt humör vilket höll på att driva mig till vansinne. Natten gjorde mig bitsk mot mamma som oförstående förtjänade det. Hon kommer alltid att vara den hon är. Och hon är ju min mamma, jag är hennes dotter och vi älskar varandra, det vet jag att vi gör, men vi gör bara varandra illa. Fruktansvärt illa.
Sedan kom kvällen som jag försökt förebereda mig på plågsamt länge nu. Det kom inte alls som någon överraskning. Men jag är inte mindre förkrossad för det.
Jag önskar att jag inte hade lärt mig att drömma. Jag borde ha litat på att det var bäst så. För nu när jag hittat så många drömmar tar det livet av mig att se dem krossas en efter en tills bara en enda fanns kvar. Inatt gick också den i kras.
Ja, jag borde ha låtit bli att lära mig att drömma. Att jag vägrade födas, att de var tvungna att tvinga ut mig till slut, det har jag tagit som ett tecken på att jag visste hur svårt det här livet skulle bli, att jag inte skulle vilja leva det och försökte bli kvar där i magen i all evighet. Det borde ha fått mig att förstå att undvika att lära mig att drömma.
Men
…eftersom någon älskad en gång lärde mig att drömma, att vilja leva, får jag helt enkelt fortsätta göra det. Den där biten av solen som jag skrev om .. igår? eller när det nu var. Det var en gåva som jag trots mina tankar om att jag inte borde ha blivit till, inte kan annat än glädjas åt. Den vackraste gåvan – och jag får inte ens tala om att jag fortfarande har den kvar. Det smärtar.
Ja, det är ingen idé att sörja mer. Allt är åt helvete, jag befinner mig på den minst trygga platsen som min själ kan vara på tror jag, jag är ensam, jag ser inte längre ens en millisekund av framtid. Men det är ingen idé att sörja förluster, det vinner jag ingenting på.
Nu, efter denna natt, kan jag dö i lugn och ro och se vad nästa liv, nästa kapitel har för spännande erfarenheter att erbjuda. För sådant är livet. Vi dör många gånger och återföds, inte alla gånger så dramatiskt men det gör vi allihop. Flera gånger i en och samma kropp. I det här fallet syftar jag med andra ord inte på något liv efter döden utan förändringarna i självet som sker under det långa livet. Det är återfödelse om något.
För att hedra gåvan och dess givare ska jag skymta en ny dröm som kan skapa ännu fler nya drömmar, och somna med ett leende och trotsa mitt tårsvullna ansikte.
