Det är väl så dags nu. Det tog inte särskilt lång tid. Det beror väl mest på att jag inte alls har tröttnat på att blogga, snarare har jag saknat det. Nu ska jag inte flytta runt mer. Men eftersom jag hatar att bryta löften så tänker jag inte lova något 
Var god, stig in!
Bloggen upphör
Jag har bestämt mig. Både candoris och nanna-maria.com kommer att upphöra. Jag funderade redan vid min flytt till wordpress.com från blogg.se på om candoris borde läggas ner helt, men jag ville ge den en chans till – det blev inte som det var meningen så nu tänker jag faktiskt lägga ner hela bloggen.
Varför candoris läggs ner
Jag hade ett tydligt syfte med candoris, men jag gled ur ämnet om och om igen. Jag insåg efter bloggflytten att det faktiskt inte fanns någon räddning för den.
Visst kunde man sadla om och glömma bort att jag hade ett syfte med bloggen och fortsätta som vanligt, men det ligger där och trycker ständigt i mitt medvetande, och det är ett så stort störningsmoment att jag helt enkelt har bestämt mig för att ta bort hela bloggen nu.
Eftersom jag tyckte om syftet med den tycker jag att det är litet sorgligt att stänga ner den, men som sagt, syftet kom inte fram så som det skulle.
Varför hela hemsidan försvinner
Ja, jag har trivts bra med att ha en hemsida och en egen domän, men som det ser ut nu använder jag inte webbhotellet till någonting alls, annat än att samla ihop allt annat på nätet till ett och samma ställe. Det är onödiga pengar för en plånbok som knappt får någon som helst påfyllning.
Död och återfödelse
Bloggen har ofta handlat om motpoler, mörker och ljus, död och liv. Nu när precis allt i mitt liv har kommit till ett avslut – där finns inte en enda fast punkt som består, är detta kanske just rätt tillfälle att också sätta stopp för hemsidan och bloggen.
Detta är en period av död. Allting dör. Men när någonting dör föds något nytt till liv. Det är inte som att det nya finns bakom ett hörn som det bara är att gå till. Det kommer att ta tid och det nya kommer i etapper – sådant är livet, vi vandrar och möter ständigt på nya saker och utvecklas.
Jag känner att jag har någonting att se fram emot trots att jag knappt hunnit dö denna plågsamma död. Jag har ett segt mörker framför mig, men när tiden är inne kommer det att lysa starkt där i mörkret, det där ljuset som är jag.
Ta nu hand om varandra – och än viktigare; glöm inte bort er själva.
Vi ses nog snart igen, när jag bjuder in er till den inre världen…
Med kärlek // nanna
Näcken i Götaälv
Jag vet inte om det beror på gårdagens vistelse vid slussarna i Trollhättan tillsammans med Theresia och Jon (det blev inte Hunneberg som jag skrev igår) eller om det är regnet eller … det som numera faktiskt börjar likna en depression snarare än enbart nedstämdhet, eller kanske det att de hittat någon som antas vara den försvunne Simon i kanalen utanför Trollhättans kyrka; jag har under natten och dagen haft samtal med näcken i Götaälv.
Det är långt ifrån första gången. Jag dyker ner i det svarta kalla vattnet, andas in vattnet och låter mig föras med strömmen i jakt på näcken. Han har alltid gäckat mig och kallat på mig och jag har i timmar stått och begrundat strömvirvlarna. Vem vore väl jag utan älven?
Jag tror att han är litet upprörd över att människan har tämjt hans älv. Det lilla vattenfallet som är kvar – som visserligen inte är särskilt litet men har varit betydligt mycket större innan människan tog kontroll över hur, och när, vattnet ska få rinna var … nu tappade jag tråden, det lilla vattenfallet är ingenting jämfört med hur det borde vara. Och jag måste säga att jag sörjer det litegrann, jag nickar åt näcken och talar om för honom att jag förstår.
Men bara för att jag är en som förstår, en som hör honom, kan han inte begära att få mig. Han borde ha förstått vid det här laget att jag inte kommer att lämna mig till honom. Så stark är han att han till och med fick mamma att drömma natt efter natt att jag hittades i kanalen tills hon fått det på hjärnan – och då har jag aldrig talat med henne om mina samtal med älven.
Det är märkligt. Jag finner en sådan underbar frid i det där skitiga vattnet. Det har till och med varit i centrum för en novell jag skrev på högstadiet, Underbara Gisela. Jag trivs där, mår bra med vattnet här. Det kommer jag att sakna när jag flyttar härifrån, men det finns kanske en ny näck att tala med i den andra älven som väntar på mig. Jag drömde till och med om den för ett tag sedan.
Tänk att det räcker att jag har sett vattnet en gång för att så långt senare minnas det i min dröm… Strange. Jo, så kan det faktiskt vara. Kanske var det näcken i den andra älven som välkomnade mig i drömmen? Det bådar gott eftersom jag då ännu inte ens riktigt visste det jag idag vet. Att det inte är den Stora Sjön jag ska till.
Åh, näcken var glad och jag med honom, det där året då det var översvämningar uppåt landet under sommaren. För då lät de vattnet forsa i fallet dygnet runt i månader och åter månader i sträck. Så önskar jag att det alltid fick vara. Fritt. Men det ger också mer kraft åt näckens stämmor och det är väl hans lockrop den här staden försöker kontrollera genom att göra som de gör.
Men det var inte vid fallen vi var igår, utan slussarna, som visserligen en gång i tiden också var vilda och i direkt anknytning till de större fallen.
Fler bilder finns på hemsidan >> galleri >> bilddagbok
Kärlek, skog och fotografering
Inatt sov jag faktiskt ganska bra och var utvilad, vaknade heller inte mer än en gång under natten och sedan inte förrän klockan 7 igen. Sedan blev det långpromenad i skogen igen.
Det är åtminstone en positiv sak med den här flytten, jag kommer iväg till skogen så mycket oftare. Förr gick jag väl så gott som varje dag, men det var ganska mycket längre att gå så det var inte helt schysst mot svarta vovven i solsken – härifrån blir det så att jag går ut i skogen flera gånger om dagen.
Till en början tyckte jag faktiskt inte om att det var så nära, för jag tycker om att gå långt. Men istället för en promenad á ca en mil om dagen/varannan dag hur det nu råkade bli, blir det nu flera promenader på minst 5 km om dagen och det är kanske bättre så, dessutom kommer man dit oavsett väder för skulle det plötsligt bli akut att man behöver ta sig hem så är det inte så långt att gå.
Ska jag vara ärlig så gör det ganska ont att gå längre sträckor för det skaver mot såret, men det bryr jag mig inte om. Det har åtminstone inte blött mer så jag tror att det kommer att läka på bra.
Jag har accepterat tillvaron nu. Jag har gjort adressändring, jag har också accepterat allt annat. Jag kan själv inte göra så mycket mer åt vissa saker, som till exempel den komplicerade kärleken, åtminstone inte i nuläget. Det fick natten mig att inse, att jag har accepterat läget och kan glädjas åt att älska oavsett vad som sker. Drömde så vackert om mannen som jag önskar dela liv med, utan att ens bli nedstämd när jag vaknade ur drömmen – snarare kände jag mig lycklig eftersom det var en så vacker dröm.
Jag skulle verkligen vilja duscha nu men det finns inget varmvatten i det här huset förrän till kvällen så jag får väl vara lite halväcklig när jag ska iväg om några timmar. Jag och Theresia ska åka till Hunneberg, verkar det som 
Det är så fint där men man blir ändå lite orolig för älgarna där.
Jag minns när vi åkte och tittade på dem när jag var liten och en älg stack in huvudet genom det öppna bilfönstret. Skitläskigt. De är inte direkt skygga så jag har fått för vana att vara ganska mycket på min vakt när jag är där uppe, inte för jag vet vad det hjälper att vara på sin vakt, ser man en älg och det finns anledning att vara rädd för den är det väl redan för sent vid det laget
Ska se om jag hittar några batterier som duger. Igår fotade jag lite med mammas kamera men sen hittade jag ingen usb-kabel till den. Men hennes kamera är så mycket bättre än min så jag funderar på att lägga beslag på den under min vistelse här eftersom hon själv inte använder den. Men då måste jag ju hitta kabeln..
På tal om foton, söndagens tjejsnack handlade om foton så jag ska väl passa på att svara på frågorna. Men först ett litet collage på lite olika bilder jag tagit genom tiderna.
Tjejsnack #9
Fotografering
1. Framkallar du dina digitala foton?
Nej, jag har aldrig gjort det men det finns en hel del bilder som jag skulle vilja ha framkallade.
2. Står du helst framför eller bakom kameran?
Jag hatar att stå framför kameran om inte jag själv är fotografen
3. Vad fotograferar du mest?
…låter väldigt egoistiskt, men mig själv. Jag brukar ta lite bilder som ska förmedla olika saker – hade jag haft något offer att fotografera närhelst lusten faller på hade jag antagligen fotat den personen hellre än mig själv.
4. Vilka kamera-egenskaper är viktigast för dig?
Eh, jag vet inte. Min kamera är fruktansvärt dålig så jag skulle ju bli nöjd med vad som helst som är lite bättre T.ex. ska den inte ta flera sekunder på sig innan den faktiskt reagerar på att man trycker in knappen för att ta kort. En sak som är viktig är att den ska vara digital. Jag vill gärna ha en digital systemkamera, för jag börjar bli lite knäpp på alla automatiska funktioner som jag inte alltid vill ha när jag fotar.
5. Ett tillfälle då du önskar att du hade haft med dig kameran?
Jag har suttit och funderat på den här frågan men jag kommer faktiskt inte på något särskilt tillfälle. Jag tänker på olika situationer som jag själv varit med om, till exempel när jag och nena hade rott iväg i båt utan lov och hade problem med att komma tillbaka till bryggan. När jag sedan skulle kliva ur båten gled den iväg så jag blev hängande med fingrarna vid bryggan och tårna mot båtkanten som en hängbro. Det hade varit kul att få kort på men vad hade väl det hjälpt mig om jag haft med kameran för jag hade ju inte kunnat ta kort ändå eftersom jag hade fullt sjå med att hålla mig fast. Hur jag lyckades ta mig upp förstår jag inte, fingrarna är visst starkare än man tror
Frågorna kommer från Tjejsnack
Opererad
En sömnlös natt som vanligt, utlämnad till mina egna tankar och jag funderade lite på den här bloggen och hemsidan och allt. Det är ganska menlöst att betala för webbhotell och domän nu när jag faktiskt har så gott som all material utanför hotellet, så det kommer nog att ske en hel del förändringar framöver. Ska sanningen fram så funderar jag på att ta bort hela candoris också… Men jag ska fundera lite kring det hela innan det blir något slutgiltigt.
Idag är jag på gott humör. Jag tror att det är tack vare min fåfänga 
sedan det där tjejsnacket om fåfänga har jag insett att jag lika gärna kan få vara lite fåfäng eftersom jag ändå har så mycket smink och annat som bara blir dåligt om jag inte använder det. Så även om ingen annan än mamma och pappa ser mig så kan jag få känna mig fin. Fast idag hade jag mer anledning att sminka mig och sådär, för jag skulle ut bland folk. Men bara för det blev det bara en enkel snabb sminkning haha.
Vid 8-tiden åkte jag till Uddevalla för att få en gynekologisk mini-operation. Det var läskigt. Jag blev minst sagt mållös när doktorn öppnade dörren och välkomnade mig. ”Det där måste vara en sköterska” tänkte jag men hon presenterade sig som min doktor. En fantastiskt vacker ung tjej – som jag faktiskt hade kunnat ta för en 18-20 -åring men hon måste väl vara äldre än jag om hon är doktor tänker jag…
Det kändes väldigt skumt måste jag säga, jag hade väntat mig en kvinna i medelåldern, typisk läkare, en sån där konservativ plugghäst och, fördomsfull som jag är, måste de ju vara lite defekta på något sätt till utseendet. Inte hade jag väntat mig att behöva visa hela härligheten för en jämnårig skönhet. I vanliga fall hade jag kanske blivit lite skeptisk till hennes kompetens (återigen fördomar), men av någon anledning var jag inte det, tänkte inte ens på det förrän efteråt.
Jag var ganska lugn och avslappnad både före och under ingreppet, men efteråt vet jag inte vad som tog åt mig. Antagligen var det adrenalinet från sprutan samt spänningar som släppte, hon hade förvarnat mig om att jag t.ex. kunde få hjärtklappning av adrenalindosen. Jag blev helkonstig, nervös och darrig och hon satt där och försökte hålla sig för skratt.
Jag kan bara inte släppa tanken på hur otroligt fin hon var. Nu sitter väl folk och tror att jag njöt av att ha henne som min gynekolog, när hon grejade och fingrade och gjorde ultraljud (för dem som inte vet vad det innebär: de för in en stav som är ungefär som en hi-tech-dildo) m.m. men neehee-ej ärligt talat – inte. Det är det osexigaste som finns att vara hos gynekologen. Men hon blev någon slags idol för mig nu. En sån där legally blond-tjej.
Riktigt duktig var hon på det hon gjorde också även om det egentligen inte var helt hennes avdelning… Det gick fort, men det tog säkert fyra gånger så lång tid att stoppa blodföldet efteråt. Jag trodde inte att det skulle blöda så mycket… Det trodde varken hon eller assistenten heller för de fick hämta mer av .. vad det nu än är de använde för att lappa ihop såret och stoppa blödningen.
Jo, det märks att jag mår bättre nu, på mitt sätt att skriva. Det märker förstås inte ni som läser, att själva skrivandet flyter på som ett ständigt pladder när jag är glad, medan det går oerhört sakta och segt när jag är nere.
Detta är en märklig kombination av känslor. Glädje och sorg som går in i varandra som de gör just nu. Det bästa av allt är att jag ju egentligen inte ens har anledning att vara glad.
Vad jag menar med det är att hela det här inlägget hade kunnat vara extremt negativt, jag är ju som jag är och det finns mycket att gnälla över, och det har inte hänt någonting alls som är anledning att glädjas över egentligen. Varför det är bra är för att det visar på att jag faktiskt kan vara ärligt glad utan anledning trots att allt egentligen är skit, det är ju fantastiskt!
Glad nanna trots gråtsvullna påsar under ögonen
Efter operationen var jag så pigg och igång att jag dammsög övervåningen och det är inte det roligaste då bara ett enda rum inte har heltäckningsmatta… Sedan försökte jag få gung på höfterna… Jag har gett mig fasen på att lära mig att snurra runt rockringen kring midjan i sommar.
När jag var liten behärskade jag ju det, men nu är det i stort sett omöjligt! Förstår det inte… Höll på tills jag höll på att dö av andfåddhet – vilket säkert inte ens tog två minuter att uppnå. Inte helt dålig träning det inte. Kanske är det också mer ansträngande när man faktiskt inte kan för då måste man ju böja sig ner och upp hela tiden.. fast jag lyckades åtminstone hålla ringen uppe en stund idag 
En halvtimme med det här om dagen kommer ge mig kroppen som alla önskar att de hade
Men nu ska jag ut i solskenet och blåsten och skölja färskpotatis och börja laga lite mat lagom till pappa kommer hem så han får mat i magen. Tack för sällskapet!
Slut
Jag är helt slut nu. Natten blev plågsam, jag får ju inte leva som jag vill och behöver här så jag låg pliktskyldigt tyst och sömnlös i sängen och våndades till halv fem, sedan steg jag upp och skulle ut och röka. Då tänkte jag att jag lika gärna kunde gå ut med hunden så jag gick ut i mjukisbyxor och t-shirten som får fungera som nattlinne här.
Ute i skogen gick jag och grät länge tills jag plötsligt stod dubbelvikt och spydde tills det bara var luft kvar. Allting rasade samman och jag satte mig ner och undrade vart jag skulle ta vägen. Jag klarade bara inte av att gå tillbaka hit så jag bestämde mig för att gå hem.
Bara några meter senare stod jag återigen och spydde ut luft. Nej, jag är inte magsjuk, jag är sjuk av livet. Jag förstår nu uttrycket att spy ut sina sorger. Det kändes som att kroppen försökte spy upp själva hjärtat ur kroppen. Kanske är det vad som skulle behöva göras.
Jag har varit ledsnare än såhär, jag har upplevt värre. Denna totala ensamhet, arbetslöshet, sysslolöshet, penga-löshet, hemlöshet och tröstlöshet i kombination med allt annat jobbigt, jag undrar hur det kan vara möjligt att ha varit med om värre, och ändå vet jag att jag har det, flera gånger. Men aldrig förr har jag blivit så sjuk av ledsenhet att jag spyr. Näsblodet däremot har jag varit med om förr.
Det här är bara så fel. Så väldigt väldigt fel.
En skillnad jämfört med tidigare totala kollapser, som faktiskt visar på att detta inte är den där sjukdomsartade depressionen, är att jag med mina kylkänsliga bröst fick fruktansvärt, handikappande ont i brösten av att gå sådär och att det faktiskt störde mig. Jag förstår inte varför, men jag får verkligen hemskt ont av att brösten blir kalla. Mitt forna jag hade välkomnat smärtan, när jag mådde dåligt tyckte jag bara att det var rätt åt mig att få ont. Men den här gången är det annorlunda. Jag välkomnade inga extra plågor.
När jag väl kom hem insåg jag att det inte längre är något hem. Där satte jag mig på golvet bredvid stora sopsäckar som väntar på att få skjuts till soptippen och inte ens där fick jag gråta ut ordentligt för varje snyftning ekade så främmande där. Men jag hade åtminstone min egna säng att krypa ner i. Det tog lång tid innan brösten slutade värka och de gör faktiskt fortfarande efter 7 timmar ont men när den värsta smärtan hade gått över lyckades jag faktiskt somna där till slut, i min egna efterlängtade säng med nallen och hunden i ett krampaktigt kramgrepp i ett desperat försök till att finna lite tröst.
Men jag fick inte sova länge. Det skulle städas där. Hungrig, trött, febrig, med huvudvärk och svullna och ömma ögon och fruktansvärt sliten blev det förstås inte särskilt effektivt eller bra gjort. Jag drack mig mätt på vatten för något ätbart finns det ju inte där.
Nej nu blossar febern upp igen. Jag misstänker att jag faktiskt hade urinvägsinfektion när jag misstänkte det och att det nu är i njurarna igen. Känns åtminstone likadant fast inte lika smärtsamt. Men jag avvaktar och ser. Orkar inte riktigt engagera mig i det där även om det är farligt att låta bli. Jag har inte råd.
Det är sjukt att man i dagsläget inte längre kan gå alla läkarärenden på en och samma gång. Jag ska till doktorn imorgon, de kommer att skära bort en liten bit på mig. Men de gör väl bara det man bokat tid för. Läskigt är det att de ska skära i mig, särskilt som det är ett sådant område…
Nu behöver jag nog lägga mig så jag inte börjar kräkas igen, det är på väg i takt med att ledsenheten börjar öka igen. Får se om de tillåter det, att jag lägger mig för att vila alltså. Jag känner mig som en undersåte av lägsta rang, en slav. Inte för att jag tvingas göra så mycket arbete och så, självklart ska jag bidra med sysslorna i huset, men att ständigt bli bevakad och hela tiden få negativa kommentarer vad jag än gör, en känsla av att jag ska, som när jag var barn, helst av allt bara sitta alldeles stilla i ett hörn och inte göra något som helst väsen av mig och inte få sysselsätta mig med något som jag själv tycker är givande. Total kontroll ska hon ha över mig. Jag får väl snart inte ens andas utan lov.
Min blogg är nog verkligen inte kul att läsa numera, men jag kan inte hjälpa att livet är som det är och att jag satt som syfte att återge livet i bloggen. Så, det blir som det blir. Det kommer väl bättre tider så småningom.
slimmad aura
Jag har undvikit att skriva nu, bortsett från tjejsnack-inläggen som ju är ofarliga inlägg.
Jag höll på att dö igår natt. I själen. Min aura har krympt sedan en tid tillbaka, då jag fråntogs en stor del av vad som är viktigt i mitt liv. Igår kände jag den som ett enda tunt spräckligt lager fastklistrad mot huden, så trängd blev jag av att behöva komma till det här hushållet igen.
Det är inte bara auran som krymper. (vad jag menar med aura är inte någon regnbåge som jag tror mig se runt min kropp utan mitt energifält helt enkelt som jag känner kring min kropp, lika bra att vara övertydlig som alltid) Också hjärtat har skrumpnat ihop mer och mer. Igår kändes den svart, mycket liten och kompakt, hård som sten.
Hela jag krymper. Av rädsla. Som om jag skulle vara mer skyddad genom att göra mig liten. Jag tänker det litegrann som när igelkotten kryper ihop för att skydda sig. Men jag har inga piggar på ryggen till skydd.
När jag äntligen, någon gång framåt morgonen, hörde att alla faktiskt gått och lagt sig, då märkte jag hur jag slappnade av en aning. Och det var först då jag insåg hur jag legat där och spänt mig i flera timmar. Jag kan inte vara kvar här länge. Jag kan bara inte det. Jag vill inte drivas ut dit där jag var åren innan jag flyttade härifrån.
Sedan kom dagen och jag var på fruktansvärt dåligt humör vilket höll på att driva mig till vansinne. Natten gjorde mig bitsk mot mamma som oförstående förtjänade det. Hon kommer alltid att vara den hon är. Och hon är ju min mamma, jag är hennes dotter och vi älskar varandra, det vet jag att vi gör, men vi gör bara varandra illa. Fruktansvärt illa.
Sedan kom kvällen som jag försökt förebereda mig på plågsamt länge nu. Det kom inte alls som någon överraskning. Men jag är inte mindre förkrossad för det.
Jag önskar att jag inte hade lärt mig att drömma. Jag borde ha litat på att det var bäst så. För nu när jag hittat så många drömmar tar det livet av mig att se dem krossas en efter en tills bara en enda fanns kvar. Inatt gick också den i kras.
Ja, jag borde ha låtit bli att lära mig att drömma. Att jag vägrade födas, att de var tvungna att tvinga ut mig till slut, det har jag tagit som ett tecken på att jag visste hur svårt det här livet skulle bli, att jag inte skulle vilja leva det och försökte bli kvar där i magen i all evighet. Det borde ha fått mig att förstå att undvika att lära mig att drömma.
Men
…eftersom någon älskad en gång lärde mig att drömma, att vilja leva, får jag helt enkelt fortsätta göra det. Den där biten av solen som jag skrev om .. igår? eller när det nu var. Det var en gåva som jag trots mina tankar om att jag inte borde ha blivit till, inte kan annat än glädjas åt. Den vackraste gåvan – och jag får inte ens tala om att jag fortfarande har den kvar. Det smärtar.
Ja, det är ingen idé att sörja mer. Allt är åt helvete, jag befinner mig på den minst trygga platsen som min själ kan vara på tror jag, jag är ensam, jag ser inte längre ens en millisekund av framtid. Men det är ingen idé att sörja förluster, det vinner jag ingenting på.
Nu, efter denna natt, kan jag dö i lugn och ro och se vad nästa liv, nästa kapitel har för spännande erfarenheter att erbjuda. För sådant är livet. Vi dör många gånger och återföds, inte alla gånger så dramatiskt men det gör vi allihop. Flera gånger i en och samma kropp. I det här fallet syftar jag med andra ord inte på något liv efter döden utan förändringarna i självet som sker under det långa livet. Det är återfödelse om något.
För att hedra gåvan och dess givare ska jag skymta en ny dröm som kan skapa ännu fler nya drömmar, och somna med ett leende och trotsa mitt tårsvullna ansikte.
Ärlighet (tjejsnack)
Ärlighet är ett intressant ämne. Kan man vara för ärlig? Och hur mycket är det okej att ljuga?
När jag var liten hade både jag och min syster en vit t-shirt med ett tryck på en snygg kill-modell. Min kompis kanske tyckte att det var konstigt att vi båda hade sådana tröjor, jag minns inte riktigt hur diskussionen startade, jag minns bara efterföljderna av det.
Min 6 år äldre syster talade nämligen om för min vän att killen var vår storebror som bor i USA och jobbar som fotomodell. Kanske var jag och min kompis för unga för att förstå oss på skämt, för jag förstod inte alls varför i all världen min syster ljög om något sådant, medan min kompis köpte historian och trodde på allvar att han var vår storebror.
Jag sattes in i en märklig situation, barn skyddar ju alltid sin familj och jag slogs mellan att behöva ljuga för min vän och att försvara min syster. Ett dilemma som slutade med att jag bekräftade min systers historia även om jag fick onda aningar om saken.
Flickan, som gick i min klass, talade då om för alla i skolan att jag minsann har en snygg storebror som är fotomodell i USA. Nu växte sig dilemmat; skulle jag fortsätta ljuga för att försvara min syster, eller skulle jag avslöja henne som bedragare? Men nu hade ju jag dyrt och heligt försvarat min syster och var lika mycket bov som hon, så ja, jag var tvungen att fortsätta ljuga även om det kändes väldigt dumt.
Antagligen bekände jag väl det hela, eller så föll det i glömska, jag minns inte vilket… Jag minns bara hur fruktansvärt ont jag fick i magen så fort vår storebror i USA kom på tal…
Tjejsnack #8
Ärlighet
1. Säger du till om du får för mycket tillbaka i kassan?
Ja, om jag märker det. Jag är ganska naiv och litar på att jag får tillbaka det jag ska ha så det är inte alltid jag kontrollerar det.
2. Berättar du för din bästa vän om dennes partner är otrogen?
Antagligen ja, med få undantag. Det beror ganska mycket på situationen, antagligen skulle jag först uppmuntra partnern att tala om det själv.
3. När förskönar du sanningen för att inte såra någon?
Jag vet inte om jag förskönar.. Jag sätter hellre en helt annan vinkel på saken i så fall, om personen behöver se saker och ting ljusare. Eller, jo, kanske. Jag vet inte Om någon är jättenöjd över sin nya tröja som jag tycker är skitful låter jag väl bara bli att kommentera eller säger något kort istället för att antingen säga att den är skitful eller jättefin. Kanske är det så att jag har lättare för att ljuga när det kommer till ytliga saker? hmm.
4. I vilka situationer kan man vara för ärlig?
I många. Kommer det inget gott ur att säga någonting negativt om någon så kan man lika gärna låta bli. Märk väl att jag inte menar att det goda alltid bara är bomullslent, sanningen kan göra ont ibland, men ändå i slutändan komma med något gott, till exempel tillit.
5. Står du i alla situationer upp för din åsikt?
Ja, om jag har en sådan. Jag har så lätt för att förstå andras åsikter även om de går tvärt emot mina egna att det ofta blir missförstånd om att jag delar åsikten. Så jag är kanske inte så tydlig, men jag har ingen anledning att skämmas för mina åsikter eller försöka dölja dem på något vis.
Frågorna kommer från Tjejsnack
Fåfänga (tjejsnack)
När jag tänker på den mest fåfänga perioden i mitt liv tänker jag på en Finlandsresa någon gång under högstadieåren. Eftersom en stor del av min släkt bor i Finland åkte vi alltid dit på somrarna. Det var varmt i bilen och hade ingen lust att gå runt i svettiga kläder i färjan, så jag hade särskilda bilkläder och färj-kläder.
När vi började närma oss hamnstaden bättrade jag ordentligt på sminket. Jag var alltid ordentligt spacklad så att det gick till överdrift. I bilkön in till färjan bytte jag om till mina färj-kläder där i baksätet till allas beskådan. Vår familj är allt annat än fåfäng och är inte heller särskilt noga med att vara ordentligt klädda inför varandra. Med det menar jag att det anses helt normalt att byta om inför varandra oavsett kön.
Jag däremot har alltid haft lite svårt för det och höll på att skämmas ihjäl när mamma någon gång drog min shoppingpåse ur näven på mig när vi kom hem och viftade med min allra första bh och sa till pappa ”Titta, nu har Johanna fått sin första bh!” … Ja, ni förstår vad jag menar, jag är inte särskilt öppen utan gärna väldigt privat också i familjen. Men där i bilkön tog fåfängan över och jag bytte om, inte bara så att mamma och pappa kunde se mig utan också alla andra i bilköerna.
Dessutom envisades jag med att sminka mig i minst en timme varje dag (som vanligt) när vi väl var i Finland, till allas irritation. Vi brukar hålla till hos mormor som bor ute på landet långt utanför en liten liten stad som bara för några år sedan fick bli en stad efter att bara ha varit en by. Så det var ju egentligen ingen som ens såg mig, men fåfäng som jag var sminkade jag mig och gjorde mig i ordning länge länge varje dag.
Släktingar och familj blev som sagt ganska irriterade på det där, för det drog alltid så långt ut på tiden bara för att komma ut till affären för att köpa lite mjölk om jag skulle följa med. För i vår släkt är fåfänga undangömt någonstans långt in i hörnet under dammet, och där kom lilla stadstjejen från Sverige och vägrade visa sig osminkad för ens släkten…
Kan hända det dessutom var senaste gången jag var där. Jag har inte varit där på länge länge nu. Och för varje sommar ökar skammen, jag borde åka och hälsa på min släkt snart.. Jag saknar mormors hus, omgivningen och allt. Åh, som jag älskade att få vara där när jag var liten. Jag borde åka dit och visa att stadstjejen har vuxit upp sig och är inte den fisförnäma fåfänga stadstjejen som många av dem säkert fortfarande minns mig som.
Tjejsnack #7
Om fåfänga
1. Hur ofta klipper du dig?
Väldigt sällan, jag vill ha långt hår. Jag har klippt mig själv i över 10 år nu, med ett besök hos frissan för drygt ett år sedan. Jag blev så missnöjd att jag konstaterade att det är bäst jag fortsätter klippa mig själv. Numera är det inget avancerat, bara toppa lite då och då.
2. Hur ser dina naglar ut?
Just nu är de lite ovårdade, inte långa men inte heller korta, med ojämna kanter. Mina naglar växer så fort att de ofta blir långa av sig självt innan jag hinner tänka på det. Använder så gott som aldrig lack men tycker om att polera dem så de blir glansiga
3. Hur ofta använder du make up?
Nu för tiden ytterst sällan. Det är ingen mening med att sminka sig när ingen ser en. Men ska jag iväg någonstans sminkar jag mig, hur mycket beror på vad som ska hända. Eller när jag får ett foto-ryck, då sminkar jag mig. Eller ibland bara för att göra mig själv lite gladare, för det är faktiskt roligt att sminka sig, tycker jag.
4. Hur ofta köper du nya kläder?
Nästan aldrig. Jag har visserligen börjat bli mer och mer medveten om vad jag vill ha för kläder och kärar ner mig lätt i särskilda plagg, men jag köper .. nästan aldrig kläder. En gång om året kanske?
5. Hur länge står du framför spegeln när du fixar dig?
15-30 minuter, beror på varför jag fixar mig. Ska jag dessutom fixa håret så kan det ta längre tid. Beror som sagt helt på syftet med fixningen. Till vardags tar det väl 5-15 minuter (beroende på håret)
Frågorna kommer från Tjejsnack
Hemmastadgning i hökboet?
Idag har jag försökt städa rummet som jag ska bo i, fyllt i garderoben litegrann och plockat i ordning barnens filmer som låg huller om buller. Men sen tog det stopp.
Hur hemmastadd ska jag behöva göra mig? Hur länge blir jag här? Jag vill inte göra mig hemma här igen. I 17 år har jag bott här, jag är färdig här.
Rummet är min systers gamla rum, som jag ”ärvde” efter henne när hon flyttade. Sedan nästan 6 år i ett eget hem, ett eget hem där jag visserligen aldrig heller fick vara helt fri, men där jag åtminstone slapp hökögon i nacken dygnet runt. Och nu är jag tillbaka i hökens bo.
17 år i huset, varav flera just i det rummet som jag nu blivit förpassad till, och jag känner mig ändå som en gäst, en främling här. Och jag tycker om det. Jag vill inte göra mig hemmastadd här, för jag har inga planer på att stanna. Frågan är bara vart jag ska ta vägen, och när. Båda mycket beroende på varandra. Blir jag mot min strävan kvar i Trollhättan kunde jag ju se till att flytta ganska omgående. Flyttar jag härifrån är det dock onödigt att skaffa lägenhet för bara några månader…
Men lever jag i en strävan efter att flytta härifrån och det dröjer innan den dagen kommer, blir jag kanske kvar här längre än ett par månader. Och då vill jag absolut inte bo kvar i det här huset under den tiden. Så jag är helt rådvill. Ska rummet vara ett gästrum som ett tecken på att jag är på väg härifrån, eller ska jag känna mig hemma, försöka göra det bästa av situationen och skapa en vrå som är min egen, en plats som känns åtminstone någorlunda trygg…?
Jag saknar mannen, kärleken, tryggheten, värmen..
Jag är på väg att bli förbittrad ända in i hjärteroten. Så skulle det inte bli. Jag upplever den här situationen som ett personligt nederlag. Jag är inte nöjd.
Frågan är om inte jag är den sortens fågel som liksom drar nederlagen till sig. Jag behöver verkligen komma långt långt bort från den här staden (läs: mamma), lära mig att balansera på livlinan och bli så säker på foten att linan breder ut sig till en stig, en väg, en skog. Jag tror, om jag bara kommer härifrån, att jag kan bli en sån där fågel som kvittrar glatt medan den leker med vinden, oavsett om det är med- eller motvind. Det var så det skulle bli.
